Trygg skola

CFA- Tidningen 2019-03-10



-Lärarna gör ju ingenting! Låtsas inte se eller höra.

-Föräldrar curlar sönder sina barn. Lär dom att bara dom själva som räknas.




Så här låter det svenska debattklimatets mörkaste åskmoln när människor försöker lösa problemen med otryggheten i skolan. För det ÄR stora brister i tryggheten. 60 000 barn går till skolan varje dag (Friends, BRIS) med en klump i magen och är rädda för att bli trakasserade, utfrysta, hotade eller bara helt enkelt störda så de inte får en chans att lära sig viktiga saker.



Det finns naturligtvis massor av fantastiska lärare som ser till att alla har det bra i skolan. Liksom att det finns trygga och empatiska föräldrar som vill delta i skolans arbete så att den blir bra för alla. Men varför dessa ständigt återkommande skarpa påhopp på antingen lärare eller föräldrar? De utförs också ofta av kåsörer och kolumnister i pressen som vill framstå som kunniga i vad skolan behöver.



En lärare har i regel 45-timmarsvecka. Jo, det är sant. Det är för att jämna ut för sommar-, jul-, sport- och påsklov. En klasslärare ansvarar dagligen för 20 – 30 barn, en högstadielärare kan ha bortåt 200 elever i veckan. Till skolan kommer elever från hem med de mest skiftande ursprung och vanor, och läraren ska hitta den gemensamma nämnare som får eleverna att respektera och acceptera varandra så de trivs och med glädje och lust lär sig det som riksdagen beslutat att de ska kunna när de lämnar skolan. Alla ska få det, oberoende av förutsättningar och studievana. Alla. Och det arbetet med eleverna ska läraren i regel utföra alldeles ensam.



Som pappa har jag ansvaret för att uppfostra mitt barn. Mina värderingar och vad jag kräver av mitt barn ska ingen skola lägga sig i. Det råder skolplikt. Jag ska se till att mitt barn går till skolan. Därutöver har jag faktiskt inte mycket att säga till om i skolan. Jag har rätt att bli underrättad om hur det går i skolan, om rektor t ex beslutar om ett åtgärdsprogram, eller om det kan förväntas dåliga betyg. En gång varje termin har jag rätt att få kallelse till ett utvecklingssamtal med läraren.

Det här handlar om våra barn, inte om den årliga kontrollbesiktningen av bilen. Hur ska jag som pappa kunna ta hand om mitt barn bra, om jag inte har tillgång till allt viktigt som händer i skolan? För läraren måste inte ringa hem om mitt barn kallar sina kamrater ”hora”, hotar eller blir hotad till livet, bär hakkors i smyg eller umgås i dåligt sällskap med äldre som ser skumma ut och som väntar på henne/honom på rasterna och smusslar med något.



Och hur ska jag som lärare bete mig om jag ser att det går illa för ett barn, och jag inte vågar ringa hem, eftersom jag vet att jag bara blir utskälld?

Och om jag ringer ändå, och föräldern kontaktar rektor, som sen inte försvarar mig och mitt ingripande, utan ger mig en varning och hotar med omplacering? Då vågar jag nog inte heller berätta för rektorn att jag har svårt att få lugn och ro i min klass, och egentligen behöver hjälp.


Allt det här förekommer, och mycket mera till, utöver den ständiga debatten om hur skolan brister i att nå kunskapsmålen.

Ja, hur ska våra barn och lärarna nå dem, om vi inte på allvar tar tag i arbetsmiljön i skolan?



Så här är det: arbetsmiljön är inte elevernas, lärarnas eller föräldrarnas ansvar. Det är huvudmannens som ska se till att det finns tillräckligt och rätt utbildad personal så att personal och elever känner sig trygga och har tillräckliga resurser för att uppfylla de av riksdagen demokratiskt fattade kraven. Huvudman är Sveriges 290 kommuner och styrelserna i de ca 800 friskolorna.


Om du som förälder är missnöjd, tala med läraren, gå vidare till rektorn.

Om det inte hjälper tar du upp ärendet med huvudmannen, dvs skolstyrelsens ordförande och/eller kommunens klagomålshantering.

Får du ingen ändring kan du anmäla skolan till Skolinspektionen eller Barn- och elevombudet, om du har samlat dokument i mail eller brev som visar att skolan brustit i sitt arbete.

Men ge dig inte på läraren! Det finns mycket goda skäl till varför läraren inte kan eller har skyldighet att gå dig till mötes.

Om du som lärare är missnöjd med hur en mamma eller pappa uppfostrat sitt barn, så att du har svårt att göra ditt jobb med honom/henne, gå till din rektor och be om hjälp! Vi lärare ska inte uppfostra ett enda barn, men göra jongleringstricket att få den härliga spretiga och livliga gruppen att fungera homogent på vandringen genom skolan.


Och vad behövs för att lösa den här ”omöjliga” ekvationen? Ett klokt förebyggande arbete där skolan lyssnar noga på elever och föräldrar hur de vill fungera tillsammans, och där man lär varandra vilka förutsättningarna och förväntningarna är. Samarbete. Ömsesidig respekt.

Slappnar vi vuxna av ger vi också plats för lite – humor, det våra ungar är så bra på.



Claes Jenninger